Livet i Tornedalen var på 1700-talet ännu mycket skrockfullt. Å andra sidan orsakade också livet i närheten av skog och vatten faror, speciellt för barnen.
Näcken i älven höll dem borta från vattnet och diset som steg från vattnet var vittror. De var också andar som vaktade sjöar och höll utomstående borta. Om någon vågade sig på att ro på sjön kom en vittra eller en stor björn och välte båten. De sagolikt vackra och ståtliga bergen gav hem åt älvorna. Naturen i Niemisvaara hade byggt ett antikens tempel.
Maupertuis beskriver Niemivaaraa
enligt följande den 8 augusti år 1736:
| Detta berg, omgivet av sjöar, och de många motgångar vi fick uppleva innan vi nådde fram till det påminde mig om sagornas förtrollade nejder; det skulle vara förtjusande varsomhelst utom i Lappland. Längs den ena sluttningen växer gles skog och marken är jämn som en gång i en park. Man kan promenera bland träden och se den vackra sjön som sköljer bergets fot. Längs den andra sidan finns det salar och rum som om de vore uthuggna ur klippan, endast taket saknas. Klippväggarna är så upprätta, höga och släta att man hellre kunde tro att de vore väggar till ett palats under byggnation än en naturens skapelse. Flera gånger såg vi dis stiga upp från sjön. Lokalbefolkningen kallar diset för “haltia”, vittror som de menar är bergets skyddsandar. Niemivaara hade ett skrämmande rykte, det sades vara en hemvist för björnar. Vi såg emellertid inte en enda, berget verkade mer vara en boplats för älvor än björnar. |
Abbé Réginald Outhier
skriver i sin resedagbok Journal från en resa i Norden:
| Sjön som vi farit över heter Ajankijärvi. Den ligger norr om vårt berg och står i förbindelse med andra sjöar söder om detta. Vi såg dunster stiga upp på dessa sjöar i söder. En del av folket i orten tar dessa för att vara andeväsen och kallar dem haltios. Soldaterna som rodde och arbetade åt oss var inte så lättrogna. |
Maupertuis var hänförd över Niemivaara. Jag behöver inte inte skriva något därom efter att han i sitt verk La Figure de la Terre har beskrivit det.
| Det är verkligen så, att vad man där ser är en lika härlig som ovanlig syn genom sin omväxling och sitt motsatsspel. Man skulle kunna vänta sig att hamna bland björnar och andra vilddjur på en plats som ligger fyra, fem lieues från all bebyggelse, , liksom övergiven i djupet av skogar och sjöar , men vi såg ingenting annat än de "haltios", jag nyss nämnde. |
I både Maupertuis och Outhiers berättelse nämns diset som steg upp ur den mystiska Ajankisjön och som lokalbefolkningen trodde var underjordiska väsen. Tiden var 1700-tal. Vi kan inte veta om det här bara var skönlitterär utsmyckning eller om den lokala traditionen bevarat något av den samiska mytologin. De märkliga klippformationerna på Niemivaara kan en gång i tiden ha varit seiter. Kanske hela berget har varit ett heligt berg, en ailigas.
Utdrag ur Maupertuis' reseskildring 8 augusti 1736:
| Vi kom med fyra båtar till Tengeliö älv eftersom forsarna är värre på grund av det låga vattenståndet och stenigheten än av strömmens hastighet. Till min förvåning hittade jag på dess stränder, så nära den kalla zonen, lika klart lysande röda rosor som de som växer i våra trädgårdar. |
Här handlar det nog om Tornedalsrosen (Rosa majalis 'Tornedal'), en mångblommig variant av skogsrosen. Maupertuis' reseskildring översattes snart efter utgivningen till engelska, svenska, tyska och latin. De avlägsna Pellos ortnamn `Niemi` och Tenglio` blev kända i Europas stora bildningscentra. Älvorna på Niemivaara och Tengeliöälvens rosor formades till ett sammanhängande skönlitterärt motiv, ett topos.
Skotten James Thomson - som är mest känd för den patriotiska hymnen Rule Britannia - skriver i diktverket Seasons (1740):
| Where pure Niemi's fairy mountains rise, And fringed with roses, Tenglio rolls his stream. |
Frans Mikael Franzén (1794) skrev:
| Till Niemis berg, där sköna elvor sväva Och över Tenglios bädd en krans av rosor väva. |
Pastor John Bell skriver i sitt The Tears of the British Muse (1771):
| Ev'n on the Tenglio-bank my roses blow. |
John H. Wynne skapade, för att roa den kungliga prinsessan en samling blomstersagor, Fables of Flowers (1773). I samlingen berättas om en älvas flygfärd runt jordklotet:
Who twice the Arctic circle pass'd And view'd bright Hecla's flame; At length, through many a waste of snow, To fair Niemi came. And thence where Tenglio rolls his stream Survey'd the prospect round; Beheld its banks with verdure deck'd And blushing roses crown'd. |
Charlotte Smith å sin sida skriver i sin elegiska sonett LIII år 1784:
|
The shivering native, who by Tenglio's side
|
Janetta Philipps skriver om en flygande älva i verket Song of Ariel (1811):
| Oft have I plucked near Tenglio's stream The blushing roses there that grow, Or watched pale Cynthia's silver beamTrembling on Lapland's hills of snow. |
Den endast 14-årige poeten Felicia Dorothea Browne skriver i sitt verk The Laplander to his Reindeer (1812):
|
How oft has the summer, in mantle of green,
|
Av dessa exempel kan man se att några orter i Tornedalen, som Ajankijärvi, Niemivaara och Tengeliöälv omgärdas av en i Europeisk litteratur ovanligt poetiskt skimmer. Det kan vara att ingen annan ort i Finland, möjligen med undantag av Imatraforsen, har fått så många europeiska dikter skrivna om sig.
|
