Hellants barndom och ungdom Hellant inledde sina studier på Torneå pedagogium. Pojken var begåvad och Torneå pedagogium var en skola som gav grundlig utbildning. Han skrev in sig vid Uppsala universitet redan som 15-åring och där studerade han matematik, juridik och ekonomi. Ibland fungerade han som kommerskollegiets kanslist och auskultant. Redan innan sin doktorsavhandling arbetade Hellant vid Umeå länskansli och där utsågs han som 19-åring till tolk för den franska gradmätningsexpeditionen. Resultatet av denna expedition (1736-1737) visade att jordklotet var tillplattad vid polerna och därmed kunde en stor vetenskaplig tvist avgöras. Tornedalen var i fokus för världens främsta vetenskapsmän. Efter att ha fungerat som expeditionens tolk fick Hellant ett livslångt intresse för astronomi och naturvetenskap. Fransmännen belönade Hellant med ett 7-fots teleskop och en penningsumma på ett tusen daler som han använde till att införskaffa astronomiska instrument. Maupertuis bok om expeditionens resa La Figure de la Terre fick stor framgång. Boken utkom 1738 och Hellant översatte den till svenska redan samma år under titeln Jordens figur. Studierna i Uppsala tog slut år 1738 då Hellant försvarade sin doktorsavhandling. Avhandlingens ämne var ett nytt sätt att fiska i Norrlands älvar. Avvikande för den tiden var att Hellant skrev sin avhandling själv och inte bara försvarade en avhandling skriven av professorn. Avhandlingen var också ovanlig såtillvida att det var första gången vid Uppsala universitet en avhandling var skriven på både latin och svenska.
Hellant gjorde långa resor med ren på vintrarna. Handelsresorna fick börja direkt på det nya året och till Hellants åtaganden hörde också skatteindrivning. I samband med handelsresorna passade det också bra att göra observationer i naturen. Vid besök på Vardöhus fästning studerade han storlek och utrustning på fästningen under förespegling av att göra astronomiska observationer. Efter färden kunde han avge en rapport med detaljerade kartor och grundliga beskrivningar till Stockholm. Det var ett rent underrättelsearbete för vid denna tid, 1748 var förhållandena mellan Sverige och Danmark-Norge rätt ansträngda. När våren kom och isen på havet släppte seglade Hellant till Stockholm för att överlämna sina uppsatser om mätresultat till akademien. Det skulle ha gått via posten, men besöken i Stockholm hade också ett annat syfte. Under de veckolånga Stockholmsbesöken deltog Hellant i Vetenskapsakademiens sammanträden och det var säkerligen ett andningshål för Hellant som bodde så långt från likasinnade intresserade av vetenskap. Man bör inte heller glömma bokhandlare Holmberg vars butik Hellant besökte för inköp. Hans efterlämnade boksamling var verkligen omfattande och visade att han tog del av den nyaste naturvetenskapliga litteraturen. Hellant visade sitt intresse för astronomi och kärlek för hembygden genom att ge utarbeta två almanackor för Torneå horisont 1744 och 1748. Någon ekonomisk vinning fick han inte av det arbetet och inte heller från det limkokeri på renhorn han grundade i Jukkasjärvi. Inte heller vadmalstillverkningen tog fart. Allt som allt var Hellants privata ekonomi på lite svag grund. Det vetenskapliga arbetet gav honom inga pengar även om Vetenskapsakademien utbetalade mindre monetära ersättningar och lånade ut utrustning för observationer. Handel och laxfiske gav dock så pass mycket inkomster att livet kunde gå vidare och bokhandels- fakturorna kunde betalas. Bouppteckningen efter hans död var en ganska omfattande uppräkning av ägodelar. Svenska Vetenskapsakademien, som fick ärva Hellant hade länge inkomster från bland annat försäljningen av hans hus och av laxfisket.. Anders Hellant gifte sig aldrig och hade ingen familj. Han bodde i sitt hus vid Strandgatan med sin hushållerska Brigitta Witt. Jungfru Britta skötte om huset, ekonomin, kon och trädgården med örter, som en hushållerska skulle. Dessutom skötte hon mätningar och observationer när Hellant var ute på sina resor och därmed gjorde hon genom sitt arbete det möjligt att kunna lämna obrutna serier av observationer till svensk vetenskaps fromma. Expeditionens besök väckte intresset för astronomi i hela landet och prästerskapet började göra astronomiska observationer. Man känner inte till många observationer av Hellant från 1740-talets början, även om det av senare uppgifter bland Vetenskapsakademiens akter framgår att Hellant redan 1736 observerade ett flertal astronomiska fenomen som var synliga i Torneå. Efter sin fars död år 1746 tog Hellant över åtminstone en del av sin fars affärer och man vet att han varje vinter gjorde handelsfärder ända till Ishavskusten. Dessa färder gav honom även goda möjligheter att observera himlafenomen. Vid sitt inträdestal som Vetenskapsakademiens president 1747 nämner Jacob Faggot Hellants observationer av månförmörkelsen och Jupiters månars förmörkelser 1740 och 1743. Förmörkelserna observerades samtidigt även från Uppsala observatorium och baserat på resultaten kunde man beräkna tidsskillnaden mellan Uppsala och Torneå. År 1751 var ett så kallat Astronomiskt år. Avsikten var att studera astronomiska fenomen i ett internationellt projekt. Den franske abbé de La Caille (1713-1762) planerade samtidiga observationer av månen, Mars och Venus på olika platser i stort sett längs samma meridian. Vetenskapsakademiens sekreterare Per Wilhelm Wargentin organiserade observationerna i Sverige. Strömer observerade i Uppsala, Gadolin i Åbo, Schenmark i Lund, Hellant i Torneå och Wargentin själv i Stockholm. Hellant försökte locka Wargentin till Torneå sommaren 1751. I sitt brev den 14.3. skriver han "musique och flickor skall jag swara för" och utlovar ett trevligt sällskapsliv. Observationerna i Torneå är inte omnämnda i den slutliga sammanställningen, möjligen därför att de övriga svenska observationsplatserna låg närmare samma meridian som Godahoppsuddens. Hellant var mycket stolt över sitt deltagande i det Astronomiska årets observationer. Venuspassagen åren 1761 och 1769 var också gemensamma studier som Wargentin organiserade och som Akademien delfinansierade. I detta ärende vände man sig även till Hellant. Venuspassagen 6.6.1761 var en stor händelse i Torneå (beskrivning i KVAH 1761). Fenomenet observerades samtidigt med fyra teleskop, Hellant med sitt eget 20-fots teleskop, kapten Lagerbohm med Akademiens 32-fots, länsman Häggman med Hellants vanliga 8½ -fots och brukspatron Steinholtz tillsammans med rådman Burström genom fönstret med det 7 fots teleskop som Hellant fått i gåva av fransmannen Le Monnier år 1737. Tiden mättes med två pendelur och sekundvisare. Venuspassagen följdes officiellt på nio orter under högtidliga former och med gäster som vittnen. Ett ännu större intresse visades för 1769 års Venuspassage. Den skulle ske natten mellan den 3:e och 4:e juni. Astronomen Fredrik Mallet från Uppsala reste till Pello, Hellant observerade i Torneå och Åbo universitets astronomie professor Anders Planman gjorde det i Kajani. I Tornedalen var det molnigt och inga observationer var möjliga. För Mallets paranoida och dystra sinne var en sådan otur bara för mycket och den stärkte hans redan negativa inställning till Hellants förmåga till noggranna observationer. Anders Hellant hade en särställning bland svenska amatörastronomer. Han var i kontakt med Vetenskapsakademien redan innan han valdes in som ledamot. Astronomiska undersökningar var en passion hos honom även om vetenskap inte var vad han egentligen ägnade sig åt. Sten Lindroth, som skrivit om Svenska Vetenskapsakademiens historia, håller för möjligt att Hellants observationer inte alltid var av bästa möjliga kvalitet. Det kan vara orsaken till att astronomen Mallet kallade honom "charlatan i astronomien". Å andra sidan verkade Hellant som astronomisk observatör i kronans tjänst och Vetenskapsakademiens sekreterare Elvius ja Wargentin värdesatte honom högt. Deras brevväxling var livlig liksom umgänget i samband med Hellants resor. | Finngrundet är ett grund nordost om Gävle. I sin skrift "Om Finngrunden" behandlar Hellant detta grund och dess farlighet för sjöfarare. På sydsidan av grundet var vattendjupet bara fyra fot. Hellant föreslår i skrivelsen att grundet ska märkas ut med stenkistor och skeppsvrak. Med tiden skulle området bli en ö på grund av vattuminskningen och då kunde man bygga en fyr där. Innan dess kunde man låta ett vrak vara upplyst under seglingssäsongen. Hellant gjorde ritning på en lykta som kunde lysa upp vraket. Enligt ritningen skulle den synas på en mils avstånd om lyktan var i vattenbrynet och på två mil om lyktan sattes på tio meters höjd. Torne Observatorium, Observatorium Tornense Hellant var mycket stolt över Torneå observatorium som då var världens nordligaste. Det finns inga uppgifter på hur det såg ut. Mest troligt var det frågan om Hellants bostad där en del smärre förändringar gjorts för att underlätta observationerna. I inredningen hade man tagit hänsyn till bland annat de från taket hängande, meterlånga magnetnålar. Av breven framgår att Hellant kände en kontinuerlig glädje över sitt observatorium nu trots att den var både enkel och primitiv. Hellants hus brann upp i stadsbranden 1762. Han planerade att bygga ett nytt hus och också ett separat observatorium. Han tog fram ritningar för observatoriet. Det finns en skiss på en åttakantig byggnad från 1763. En fasadritning finns i ett brev till Vetenskapsakademiens sekreterare Wargentin den 22.4.1764. Ett nytt hus på samma plats som det tidigare blev färdigt år 1766. Troligen blev inte huset precis enligt ritningarna men i någon mån hade man dock beaktat behovet av observationer.
Almanackor enligt Torneå horisont 1744 ja 1748 Hellant visste Torneås läge, baserat på gradmätningsexpeditionens resultat, med stor noggrannhet. På så vis var det möjligt att framställa en almanacka enligt Torneås horisont.Den första almanackan utkom till skottåret 1744. Den avslutades med orden "Continuation följer nästa är om Gud vill ... ". En ny almanacka utkom dock inte förrän till nästa skottår 1748. Kanske de astronomiska beräkningarna tog längre tid än väntat. Även ekonomiska skäl kan ha försenat projektet. Vad som kan vara ett tecken på ekonomiska orsaker är att almanackor normalt hade söndagarna tryckta i rött medan Hellants var enfärgade rakt igenom. Almanackorna gick också dåligt att sälja. Man vet att i stadsbranden 1762 förstördes Hellants lager av osålda almanackor. Astronomer fick ge ut sina almanackor ändå till 1747 innan den exklusiva rätten att publicera dessa, genom ett kungligt privilegium, gavs till Kungliga Vetenskapsakademien. På europeiskt vis finansierade man Vetenskapsakademiens verksamhet med försäljning av almanackor. Hellant ansvarade senare för försäljningen av almanackor utgivna av Vetenskapsakademien i Torneå. Oftast framställde man almanackorna enligt Celsius modell som i sin tur baserades på tyska förlagor. I almanackan fanns allmännyttiga artiklar skrivna av experter såsom Carl von Linné. Hellant skilde sig från mallen såtillvida att han själv skrev alla artiklarna i sina almanackor. Han skrev bland annat instruktioner för Bottenvikens sjöfarare och om islossningen i Torneälven. 1744 års almanacka inleddes med en dikt "Till Staden" och det var unikt. Något liknande finns inte i andra almanackor från den tiden.
Hellant skrev om vattentemperatur i brunnar och i Ishavet och om den ovanligt kalla januari 1759 då termometern visade på -89 grader celsius! När Hellant reste till Stockholm hade han med sig sina resultat till Akademien. Fortfarande på 1810-talet användes lufttrycksvärden noterade av Hellant i studier. Hellant var speciellt intresserad av islossning i Norrländska älvar. Han hade en teori om att islossningen i Torneälven skedde i nio års intervaller som månens faser styrde över. Han skrev flera gånger om saken till Vetenskapsakademiens sekreterare Elvius, men teorin hamnade aldrig i Vetenskapsakademiens tryckta handlingar. Vattuminskningen, eller landhöjningen som det heter idag intresserade 1700-tals vetenskapsmän. Det fanns två förhärskande teorier om orsaken. Enligt den ena försvann vattnet genom hål i havsbotten in i hålrum där under och enligt den andra var det växter som förbrukade vattnet. Någon lång serie av observationer över fenomenet fanns inte och vetenskapsmännen vågade inte ta ställning i frågan. Hellant meddelade Vetenskapsakademien om information han fått från Muonio, där en bonde hade hittat rötter från en tall på botten av en fjällsjö. Och tallen växer inte i dessa områden.Hellants tanke var att marken hade höjt sig under tidens lopp. Han studerade även fenomenet under sina sjöresor mellan Torneå och Stockholm. Från Hellants tid har ett märke över vattennivå bevarats i Ratans hamn i närheten av Umeå. Hellant var en mycket flitig och idog ledamot i Akademien. Allt som allt publicerades arton avhans skrifter i Akademiens forskningsserie under åren. Det gjordes även översättningar av Svenska Kungliga Vetenskapsakademiens publikationer till andra språk. Också skrifter av Anders Hellant fanns med i dessa översättningar. “Om laxens alstrande” översattes till tyska. Skriften om den ovanligt kalla vintern översattes dessutom från tyska till latin. I den undersökte Hellant temperaturens inverkan på tonhöjden på instrument. Till holländska översattes en skrift om klimatets inverkan på hälsan. På franska utgavs en skrift om observationer av solförmörkelse. Hellant skrev även en stor mängd brev (cirka hundra stycken) till Vetenskapsakademiens sekreterare. Hellants namn nämndes även när Akademiens poster skulle fyllas. Han var föreslagen till sekreterare efter Per Elvius. Denna gång blev Per Wargentin vald. År 1775 har Hellant även nominerad till ordförande för Akademien. Ett av Hellants mer långvariga välkända företag var limkokeri med renhorn som råvara. Samer och nybyggare hade sedan lång till framställt lim av renhorn och sålt produkten i Torneå. Hellant uppfann ett sätt att rationalisera limtillverkningen och skaffade sig ett privilegium från kommerskollegium för ett limbruk. Han testade limtillverkning på flera orter, bland annat Enontekiö innan han koncentrerade tillverkningen till ett bruk i Jukkasjärvi. Ibland hade Hellant svårigheter att få fram tillräckligt med renhorn. I ett brev till Vetenskapsakademiens sekreterare Per Elvius 13.2.1748 beklagar Hellant sig över bristen på råvara. Om samerna hade kunnat betala sin skatt med renhorn hade man kunnat få nog med horn till brukets behov. Hellants nya idé blev aldrig förverkligad. Hellant fortsatte med tillverkning av lim till sin död 1789 då hans hushållerska Birgitta Witt ärvde rättigheterna. Efter hennes död 1798 övergick rättigheterna till Vetenskapsakademien som i sin tur sålde rättigheterna ett år senare till köpmannen och rådsmannen Anders Reckhardt i Torneå. |
|
