Bastubadande

Att bada bastu är en traditionell finsk sedvänja. I en utlännings ögon är det konstigt ännu idag.

I Sverige-Finland var det föreskrivet i lag mellan åren 1680 till 1734 att bastu och torkhus måste placeras utanför gårdsplanen skilt från boningslängorna. Under hösten började man bada bastu ofta på Korteniemigården. Maupertuis, som också ville testa bastubadande, mätte med sin Réaumur termometer hur värmen steg. Som vaddering på lavarna använde man hö. På Korteniemigården i Pello hade en egen byggnad reserverats till bastu.

Outhier om bastu:

”I sina badstugor har de en ugn i ett hörn. Då stenmassan, som den består av, är ordentligt upphettad, kastar de vatten på den, och den vattenånga som uppstår fungerar som bad. De går i regel i badstugan två och två, och alla har en risknippe som de piskar sig för att driva fram svetten. I Pello har jag sett hur en mycket gammal gubbe, som kom ut ur badstugan alldeles naken och svettig, gick över gården i skarp köld utan att han fick något obehag därav.”

Senare, år 1799 reste italienaren Giuseppe Acerbi längs samma vägar på väg till Nordkap och också han förundrade sig över finnarnas bastukultur.

Tisdag, 11 juni

"På kvällen badade vi den finska bastun. Inledningsvis klarade vi med svårighet en värme på fyrtio grader, men med tvång klarade vi utan obehag och till stor njutning upp emot en 65 grader. Hettan underlättar istället för att förhindra svettning. Det speciella är att det ger kraft och gör sinnet uppsluppet och lugnt. Jag badade med kyrkoherde Castrén och med min medresenär. När vi kommit till bastun hjälpte en 14-årig flicka oss att klä av oss från topp till tå. När vi var nakna kom hon med en basturuska, vilkas kvistar blivit doppade i ljummet vatten, åt oss var. Sedan började flickan slänga vatten på de upphettade stenarna.

Vattnet fyller rummet med ånga, som tillför och fördubblar värmen och fuktar huden som gör den mjukare och ger svettning.

Det räcker att stanna en halvtimme. Finnarna stannar i bastun en timme och till och med längre. När vi kliver ner från lavarna, som för vår skull var täckta med halm och lakan, precis som en bädd, tar en energisk flicka i hand och visar mot en pall bredvid en tunna innehållande ljummet vatten. Hon öser mängder med vatten över huvudet. Vattnet rinner längs hela kroppen och som tar med sig allt fett och alla löv och kvistar som ännu blivit kvar på huden. Därefter tar hon en bit tvål och tvättar håret omsorgsfullt masserande. sen lägger hon bort tvålen, gnuggar huvudet med sina bägge händer och flyttar sig nedåt, gnuggande halsen, bröstet och ryggen. Hon slutar sitt arbete med att skölja vatten över huvudet ännu tre, fyra gånger. Hon drar undan pallen och lämnar så bastugästen stående. Då är det brukligt att gnugga benen, anklarna och i synnerhet skenbenet och akilleshälen. Efter det klär man sig och lämnar några slantar till lön. På finska språket kallas det för bastupeng. På vissa ställen, särskilt i städerna, använder även husbonden denna metod, även om flickan skulle vara i hans tjänst.”

Eero Saariheimo, Retki Euroopan ääreen, s. 183-4

MAUPERTUIS' TORNEDALEN