Tornedalingarna är kända för sin gästvänlighet. Må hända fick begreppet Nordic Hospitality sin början vid expeditionens besök.
Outhier berömmer gästvänligheten
|
”I hela bygden är gästfriheten allmän. Om vi behövde vila eller fruktade för dåligt väder och därför måste ta in någonstädes, skyndade sig husbonden, innan man hade yttrat ett ord, ibland utan att vi hade någon tolk som kunde göra oss förstådda, att visa oss in i ett rum som tycktes vara avsett endast för främlingar. Han blev stående och betraktade oss, hans familj samlade sig omkring honom, och alla var ivriga att stå till tjänst. Om det var aldrig så litet kallt, gjorde man strax upp eld, och ganska ofta bar man fram det lilla man hade i matväg innan vi hade bett därom.” |
De var små, nästan vita och utan horn, beskriver Outhier fjällkon.
Höns berättas det, fanns endast på prästgården i Övertorneå. Bönderna samlade annars stora mängder fågelägg till föda. Potatisen var ännu inte känd i “Norra Botten”. ”De var små, nästan alla vita och utan horn”, beskriver Outhier fjällkon, traktens ursprungskreatur som försåg bordet med mjölk och gav råvara för tillverkning av fil, filmjölk, ost och smör. I härbrena förvarades det saltade, på hösten slaktade köttet, korvarna och bären. På vårvintern blandade man ofta in bark i mjölet. Även får föddes upp som nyttodjur.
Redan på 1700-talet kunde man använda kryddor och en hel del frukt gick åt. De livliga kontakterna mellan Torneå och Stockholm gjorde att Tornedalen var med sin tid och man visste vad som hände i världen. Grönsakslanden kom först till prästgårdarna och städernas borgarhem. I Övertorneå prästgård bjöds det på gryta och ärtorna kryddades med socker och citron enligt lokal sed. Bönderna hade rätt att bränna brännvin för eget bruk och brännvinskannorna stod ofta på bordet. Även öl dracks till maten. Expeditionen hade med sig rödvin vilket väckte förundran i Tornedalen. Då expeditionen bar sina stora mätinstrument och drack av rödvinet såg de mer ut som deltagare i en offerprocession där de drack blod ur flaskorna.
Outhier skriver
| “De kryddar allt kött de äter med socker, saffran, ingefära, citron- och apelsinskal och lägger kummin i allt bröd. Den vanliga drycken är öl, man brygger mycket gott sådant. I Torneå har man ett vitt vin som man kallar Viin de Picardon, det smakar som Vin de Frontignan, men det är mycket svagt. Alla röda viner kallar man Vin de Pontacte. Det finns bönder som inte alls känner till rött vin. Några av dem som följde med oss upp på bergen trodde, då de såg oss dricka rödvin, att vi drack blodet från fåren som vi hade köpt.” |
Vid början av 1700-talet var tallrikarna huvudsakligen av trä eller tenn. Porslin och fajans blev vanliga hos bättre bemedlade familjer först vid slutet av århundradet. Gaffeln fick en tredje spets och skeden gick från att vara rund till oval. Fram till 1800-talet var det franska sättet att servera all mat på samma gång populärt. Glas och porslin köptes från Europa och ända bort från Fjärran östern. Men 1700-tals serviserna var ganska anspråkslösa. Även om herrskapet åt från porslinstallrikar använde tjänstefolket fortfarande trätallrikar. Under expeditionens tid använde rätt många bönder silverskedar, bägare och pokaler. Mindre bemedlade hade fortfarande ännu allt av trä.
Vintertid rör sig finnarna med hjälp av långa smala brädor. Så här förundras Outhier skidåkning: ”En finne som hade fäst långa och smala bräder vid sina fötter gick i långsam takt framför oss att undersöka var vägen gick.” Denne märklige finne kom också med i tavlan med pulkfärden till Aavasaksa som Maupertuis lät måla.
Outhiers teckning av Korteniemigården beskriver tornedalsk byggnadstradition när den är som bäst. De tornliknande byggnaderna eller kastarit, som fanns på gårdarna var speciell för älvdalens timmerarkitektur. Något sådant har man inte hittat någon annanstans i världen. Försmädligt nog finns ingen av dessa byggnader bevarade i Finland. Månne dessa tornliknande byggnader är grunden för namnet Torneå.
Torneälven har alltid, redan innan vägarna varit färdled för befolkningen. Finnarnas mod och skicklighet fick expeditionen ta del av när de färdades på älven och genom forsarna. Den våghalsige Maupertuis beslöt tillsammans med Camus att uppleva en forsfärd.
Outhier skriver:
| ”Risken att sitta kvar i båten nedför forsarna avskräckte inte Herrarna de Maupertuis och Camus; kanhända var det också tröttheten som gjorde att de inte gick iland. Herr de Maupertuis roade sig i båten, istället för att ängslas, med att iakttaga de olika bildningar som uppstår i vattnet då det snabbt störtar sig ned.” |
|
