Näringar

I härbret förvarades största delen av matvarorna. Varje bonde hade ett härbre, de förmögna hade flera. Torneå var ännu i början av 1700-talet köpmännens stad framför allt men redan mot slutet av seelet var hantverksfamiljerna i majoritet.

De förmögna borgarna bodde i centrum och idkade handel. De köpte pälsverk och matvaror från de traditionella marknaderna på området och sålde sen detta till främmande köpmän som på somrarna seglade till Torneå för att handla. Från Stockholm hade de med sig salt och tyger samt kryddor och tobak.

Redan på 1600-talet skötte Torneborna själv om exporthandeln till Stockholm. Med rätt så stora skepp fraktade man lax och torkad fisk, smör och renskinn men också passagerare som vid behov fick delta i arbetet på skeppen. Kontakterna med Stockholm var ganska livliga, vilket syns i herrskapskulturen. Posten gick på en vecka från Stockholm till Torneå och inom några dagar distribuerades den ut längre upp efter älvdalen.

Från 1600-talet försökte man samla hantverksyrkena till städerna. Där de i samma yrke fanns tre mästare måste man bilda ett skrå.

Skråets uppgift var att förhindra för stor konkurrens, bestämma minimipriser, genomföra yrkesutbildning och verka för sina medlemmars bästa. Torneå var i början av 1700-talet först och främst köpmännens stad men mot slutet av seklet var hantverksfamiljerna i majoritet.

Handarbetet i hemmen började oftast på hösten när arbetet utomhus var avslutat. Garnet spanns hemma med spinnrocken. Som råvara använde man den kardade ullen från fåren och lin och hampa som man odlade själv eller köpte söderifrån.

Andra traditionella näringar var vad naturen gav. Fågel och hare jagades till bordet. Den traditionella sikhåvningen vid Kukkolaforsen och den där utvecklade användningen av mantal vid fångst och fångstens fördelning sker än idag. Bottenviken erbjöd möjligheter till säljakt och vatten till fiske med nät. Då för tiden användes en platt nål av trä när näten knöts.

Outhier skriver följande

”Alla båtar i denna landsända- också de stora, sådana som den , vari vi reste till Uleå- är utomordentligt lätta. De är tillverkade av mycket tunna furubräder, fästa vid ett skrov bestående av en köl och några bord. Dessa bräder är i allmänhet inte spikade annat än vid ändarna. Längs sidorna är de fästade vid kölen och vid varandra med tråd av renens senor. Det hela indränktes sen med tjära. Nästan alla båtar har en mast, vilken man reser upp och tar ner med tre stag. Vi såg åtskilliga båtar där karlarna istället för mast och segel använde en liten gran med dess granverk.”

Rennäringen var en traditionell näring för samerna. Djuren användes på många sätt: köttet till mat även om Outhier tyckte att det var ganska fint men smaklöst. Torkad kött är en samisk tradition och som gjordes redan på expeditionens tid. Senor från ren använde till tråd man när man sydde båtar, från mjölken fick man dryck och ost. Renosten föll inte heller den Outhier i smaken. Lokalbefolkningen använde renskinnspälsar och skor av renskinn som även expeditionen utrustades med. Av gammalt renskinn tillverkade man strumpor eller snarare traditionella näbbskor där håren vänds utåt. Renen användes också för transport i områden där det var svårt att ta sig fram med häst.

Kornet torkades på stegliknande ställningar.

Korn, humle och råg odlades i älvdalen och det fanns åkrar till och med på Suensaari i Torneå centrum. Lien skilde sig från de traditionella centraleuropeiska genom sitt väsentligt kortare skaft. För att bearbeta jorden använde man spadar, plogar och kärror som fransmännen kände till var okända i Tornedalen. Kornet såddes i början av juni och skördades tillsammans med rågen i början av augusti. För torkning av korn byggdes ställningar. På stegformade ställningar breddes kornskörden ut för att torka i solskenet resten av månaden.

Outhier beundrade de lokala harvarnas sinnrika konstruktion

”De är gjorda av små träbitar. Dessa stycken är hopsatta i serie nästan som en klockkedja. Dessa träbitar bildar flera rader med ungefär tolv i varje rad; hela den främsta raden sitter fast i två tvärslåar, vid vilka de draglinor är fästa, i vilken hästen drar.”

År 1675 fick Kengis bruk i Pajala rätten att slå mynt. Där slog man koppar från Svappavaara till plåtar i slutet av 1600-talet och i början av 1700-talet. Dessa 1 till 2 dalers plåtar var stämplade med logotypen AIR, vilket var initialerna för brukets ägare, Abrahan och Jakob Rhenstierna. På bruket framställldes också poletter och sedlar som användes vid handel i Tornedalen och med dem betalades också arbetarnas löner.

MAUPERTUIS' TORNEDALEN