För expeditionens bruk införskaffades de bästa mätinstrument som fanns att få. Specialtillverkning av utrustning gjordes i Frankrike och England. George Graham i London tillverkade sektorn och Claude Langlois i Paris kvadranterna. Expeditionen hade bl.a en sektor med teleskop, tre sekundpendlar, flera andra pendlar t.ex. Grahams pendel och Julien de Rois pendel, kvadranter, barometrar, instrument för mätning av meridianer och en hel del andra instrument till sitt förfogande. En del av mätinstrumenten var väldigt stora, för att frakta t.ex. enbart sektorn krävdes tre båtar.
Skillnader i breddgrad mättes med sektorn mot Drakens stjärnbild och dess delta-stjärnas zenithöjd. En meridianbåge på en grad ryms ungefär mellan Pello och Torneå. I nutida mått motsvarar det cirka 110 km. Torneälven rinner mitt i mätområdet och underlättade resande under barmarkstid och erbjöd en nödvändig plan yta för utmätning av en baslinje.
Fransmännen använde famn (toise) som måttenhet (1,949m, användes fram till 1812). Man hade tagit med sig en toise lång mätstav eller en 1,949 meter lång prototyp i järn som likare. Detta Toise du Nord (Nordens toisemått) finns idag i Paris på observatoriets museum. Baslinjen mättes med åtta långa granstänger. Varje stång hade kontrollmätts till 9,745 meters längd. Baslinjen mättes genom att stängerna placerades i snön, efter varandra tusentals gånger på en sträcka av ungefär 14,5 kilometer. Allt detta i bitande köld.
Bergen som användes i triangelkedjan mättes ut med signalverk. Det första siktmärket restes på Kaakamavaara under ledning av Outhier ”Våra soldater fällde några furor på bergssluttningen och bar upp dem på toppen. På bergets högsta punkt reste vi upp en av våra trädstammar och stöttade den nertill med de andra.” Maupertuis hade under tiden låtit konstruera det första signalverket på Nivavaara på ett mycket ändamålsenligt sätt. ”Maupertuis hade låtit göra en kon av avkvistade trädstammar som hade rests mot varandra. Dessa stammar som var sammanfästa upptill med remmar och nedtill åtskilda bildade på samma gång en signal vars spets kunde exakt fastställas och ett slags observationsplats i vars medelpunkt man placerade instrumentet för vinkelobservationer”. 
Trianglarnas alla hörn mättes med en kvadrant och därefter beräknades alla trianglar med trigonometri. Den noggranna mätningen av baslinjen gjorde det möjligt att beräkna längden av meridianbågen Clairaut. fungerade som expeditionens räknemaskin och ansvarade för alla praktiska beräkningar. Längden av en meridianbåge i Tornedalen var 57 437 famnar vilket var klart längre än värdet på 57 060 som uppmätts i Frankrike.
Jordens form hade bevisats i Tornedalen. Att invänta Peru-expeditionens återkomst var inte längre nödvändigt. Vid Vetenskapsakademiens slutna sammanträde den 28 augusti 1737 presenterade Maupertuis det sensationella resultatet. Resultatet presenterades sedan en gång till vid det officiella jubileumssammanträdet i november.
|
